För er är jag bara en lek, någon form av slit å släng leksak! Ge fan i de här nu, ja e en porslinshund!

Vad tusan är det som händer egentligen? Fan ja hinner knappt tacka klart alla änglar som hjälper mig innan nästa olycka e framme och jag klarar mig undan med blotta förskräckelsen….igen! Va e de för tester jag utsätts för? Fan snart vågar ja knappt umgås med nån om jag hela tiden ska utsätta dem, för fara! Det som är sjukast är att jag själv hela tiden kommer undan så satans lindrigt. När pizzerian brann, var min lägenhet var den som klarade sig bäst, nästan helt oförstörd å nu när vi i 90 knyck drar in i en plogbil så är min plats bakom chauffören nästan helt opåverkad, knappt glassplitter på platsen. Om det finns ett tredjegången gillt så ligger jag jävligt pyrt till nu kan jag säga. Två änglar avverkade på mindre än en månad….Det är just nu helt jävla ofattbart hur alla pusselbitar kunde falla på så rätt plats under olyckan att inget mer hände. Vi kommer i typ 90 km i timmen, en bil svänger ut framför oss vi tvingas bromsa får sladd, väljer att byta körfält i förhoppning om längre bromssträcka, ser plogen komma närmare och närmare inser att vi e körda försöker komma om bilen innan plogen men PANG, höger front rakt in i plogen. Det som gör att min bäste vän fortfarande är min bäste vän är att han precis innan krocken slänger sig mot föraren och på så sätt lyckas undvika att bli krossad av plogbilens stödben! Allt är ett mirakel, med tanke på den blixthalka som rådde och den trafik som var på vägen borde vi fått minst en eller ett par bilar i oss bakifrån…inget hände!! På nått vis har vi lyckats stanna så rätt att bilarna kunde smita förbi oss vid sidan om!!! Varför krossades inte Andres ben av stödbenet, av bjälken, av det massiva stål han plötsligt fick dela säte med? Bara du vet, bara du gud! Du ville lära oss någon form av läxa men ändå inte helt släcka lampan! Vet i tusan hur mitt liv sett ut idag om någon skadats allvarligt i olyckan eller ännu värre någon dött, nej nu slutade istället dagen med ambulansfärd och bisarra skämt om olyckan inne på Södertälje sjukhus där läkarna efter röntgen kunde konstatera att den allvarligaste skadan vi fick var en ”muskeldödare” på Andres arm. Ge’n en vecka så är allt som vanligt igen. Men fan va jag suger på sjukhusmiljöer och ambulanser.. fan ja hatar verkligen allt sånt. Sprutor, smärta bläää… att se sina vänner föras iväg fixerade på bårar likbleka i ansiktet och med minnesluckor från hela händelsen, då blir man lite stressad. När ja sedan i ambulansen på väg in mot akuten, börjar minnas vad som hände och tänkte på de sista orden som skriks ut innan smällen ”-förhelvete Mange tuta!” då började jag nästan skratta.. va fan tänkte killen? Att plogen skull köra undan för oss eller gasa på.. de e ödets ironi. Skämten som förmodligen ekade uppe hos Sankte-Pär när han lekte med oss som om vi vore radiostyrda bilar. Ni har besarr humor där uppe bland molnen grabbar, jag vet ni önskar jag vore hos er, men jag har fan inte tid, inte ännu. Jag måste bli klar här nere först! Så keep up the ”god” work, å tack för att vi får leva en stund till på jordelivet! Dessutom hade ingen av oss bokat charterbiljetten till Nangiala, så de hade blivit ett helvete vid gränspolisen!

"jag är Herren, din Gud, som håller dig vid din högra hand, och som säger till dig:frukta inte, jag hjälper dig. "

Jes 41:13För